Men the äre wel månge som Cröniker scriffuit haffua, och doch ganska få som retta sättet hafft haffua, huilkit noogh är openbart så wel med fremende Cröneke scriffuare, såsom Swenska och Danska. The scriffua wel alle om örlig och krijgh, men huru sådana tilkommet är, och huilkin parten bätre sack hafft haffuer, ther warder ganska ringa omtalat, Och ther före kunna the som epterkomma, icke haffua sådana nytto aff theres förfädhers historier som thet wara borde. Så haffuer och mykit wordet scriffuit aff them som partijske och weelda män i sakenne warit haffua, Och ther före haffua the vphögdt then parten som the haffua hallet med, och then andra platt förachtat, Och är så offta sanningen til baka låten, Och thet är noogh til merkiandes i the Danska och Swenska Cröneker, The Danske prijsa sich aff the stora gerningar theres herrar och förstar haffua giordt här i Swerige, Och the Swenske rekna högt then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark, Så at then ther nw gerna wille veta hwad sannast är, han skal haffua ther nöödh til, och än thå nepeliga kunna thet (i [the] Swenska och Danska Cröneker) vthleeta, Thet haffuer aff ålder (gudh bettret) warit itt inbundit, och endeels naturligitt, haat och agg emellen Danska och Swenska, ty at bådha parterne rekna sich högt, och ingen wil wijka för then andra, Ther före haffue wij nw sådana Cröneker som the haffua til sinnes warit ther scriffuit haffua, Och för then skul komma the Swenska Cröneker icke öffuer eens med the Danska, och ingen parten scriffuar noghot gott om then andra, Ty är thet ock wilsamt noogh, at tagha ther noghor godh rettelse vth, Doch likawel haffuer jach nw taghet mich före, at vthdragha en lijten Cröneke aff the andra, och haffuer jach satt ther in thet som jach haffuer förnummet sanningene lijkast waritt [(ty thet som sant är will jach jw gerna scriffua)], aff huilka man merkia må, huru här i rijkit i förtijdhen tilgonget haffuer, huru rijkit haffuer stådt vnder infödda herrar, och huru thet haffuer wordet regerat aff fremmande herskap, huru thet haffuer stådt vnder konungar, och huru thet stådt haffuer vnder höwidzmän, Och må man doch här altijdh see, hwad obestond, twist och twedreght wora fädher haffua warit bekymbrade med, så at wij icke behöffue förundrat om i wår tijdh illa tilgåår, Woro förfädher haffua försökt werldennes onda wesende så wel som wij, werlden är altijdh sich sielffuo lijck, hon är altijdh billersam och mödhosam at wara vthi, Then i werldenne wara skal han moste wenia sich widh at lijdha mera ondt än gott, mera örligh och annor bedröffuelse, än fridh, Så må man och endeels merkia här aff werldennes ostadigheet, at the högste jw så snart warda niderslagne, som the lägste, jå the högste stå farligast i werldenne, ty the haffua monge som gå them epter, Så at jw höghre en är besatt, jw flere haffuer han owener, Och lyckohiwlet (som man seya pläghar) går snart om kring i werldenne, En ringa man kan snart förhögder warda, och en högbesätten man, kan hastigt til intit göras, aff huilkit the som förtrykte äro mogha haffua thet hopp, at med them kan än bettre warda, Och the ther högt besatte äro, mogha haffua then fara, at hiwlet skal gå om med them, och för then skul haffua öffuerdådh och öffuerwold fordragh, tenkiandes at gudh kan snart fornedhra them, och förhöya them som the förtrykt haffua, Sådana seer man noogh tilförenne skeedt wara, huilkit och än nw så skee kan, Thet är offta skeedt, at the ther [weldeligha] andra vndertryckt haffua, haffua sielffue så förtryckte wordet, at the moste tijgia nådh aff them, som the ingen nådh bewijste mädhen the rådhandes wore, Ja thet är så werldennes lopp, at somblige nidh och somblige vpp, ther monga bådhe höge och låghe retta sich epter.

Nw förra än wij gåå in til wor materie, skal man weta at i woro Swenska Cröneker finnes ganska lijten rettelse, huru här i rijkit haffuer tillstådt förra än Christendomen hijt kom, ty at woro förfädher haffua antingen lithit eller och intit ther om scriffuit, hwar the och noghot scriffuit haffua, thå är thet förkommet med then scrifft som her foordomdags brukades i landet, then man nw kallar rwnebokstaffuer, Haffuer noghot warit scriffuit thå haffuer thet wisseliga warit scriffuit met Rwnescrifft, ty at then Latinska scrifften som man nw brukar, kom först hijt i landet med them som Christendomen hijt förde, Och när then Latiniska scrifften vptooghs, thå med tijdhen förlagdes then andra, så förlagdes och alt thet som med them scrifft scriffuit war, Doch haffuer än thå then förra scrifften noghon tijdh wordet brukat, breddhe widh then Latiniska scrifften, thet noogh är merkiandes aff the Rimstaffuer som bönderne än nw bruka, [och aff mongha Rwnosteenar som vpsatte äro sedhan Christendoomen hijt kom.] Ffinnes och teslikes i gambla laghböker och andra scriffna Swenska böker, noghro Rwnobokstaffuar insatta i bland the Latiniska scrifftene, Men ware nw ther om huru thet wara kan, hwad woro förfädher noghot scriffuit haffua med theres Rwnescrifft eller ey, thet är jw wist at til oss är ganska liten rettelse kommen, huru här i rijkit tilstodh förra än Christendomen hijtt kom, Och än thå at then Danska Cröneken mykit föregiffuer hwad fordomdags skal heetas i tesse try rijke skeedt wara, och reknar longt til baka, Så kan man doch fögho macht giffua henne, Ty at i Danmark haffuer warit samma feelet som när oss är, om gambla Historier, och ther wthoffuer seer man wel at allestedes sökies stoor ära och prijs, Ther fore är befruchtandes, at sanningen är icke framkommen altijdh, then doch aff Crönekoscriffuarenom mest achtas skulle, Och läter jach andra döma ther om, thet är wist, at i tesse try rijke, som och i mong annor land, haffuer warit groofft och oförståndight folk, the ther fögo achtat haffua thet som til godha sedher och skickeligheet hördt haffuer, och begynte endeels thå först lära tocht och sedher, när the wordo Christne, Ther före kan man ock fögho vndra ther vppå at the antingen litit eller och intit scriffuit haffua, Thet seer man wel at woro förfädher haffua hafft thet sätt som the Greker och Latiner med fabeler och poetiska dichter, så at när noghro merkelige män woro för handenne, the ther manligha gerningar och merkeligit bedreff hade, om them dichtade the wijsor, Saghor, Rijm, som the pläghade kalla Ffrijdhe, och andro sådana dichter, och blomerade them med fabeler och förtekt ordh leggiandes them stora äro och prijs til som thet förtient hade, och them ther merkelige män woro som sich bewijste manliga emoot theres fiender, och lagde them nidh som öffuerwold och orätt giorde, them kallade the kiempar, och jempningar, såsom the Greker kallade theres hieltar, heroes, sådana som Hercules war och andra flere, Men them, som tyranniske woro, och giorde allom offuerwold och orett och passade på ingen, kallade the Jettar, Reesar, Troll och annat sådana, och epter thet at samma tyranner, pläghade boo påå fast slott och feste, såå kallade the theres slott, bergh, och them som ther vppå bodde, kallade the bergha troll, och theras hustrur som och onda och argha woro, kallade the Gyghrar eller annat sådana, som gamlba wijsor och Tydhriks van Bern historia eller fabel clarliga betygha, Och när the wille bescriffua onda och argha tyranner, sade the them wara fula, longa och grymma, plumpachtiga och ofanneliga, än thå at the ey woro större och wanskapeligare än annat folk, Men för theris Tyrannij och öffuerwold, sade the i theres dichter them sådana wara, och kallade them i theres wijsor, wnderstundom biörnar och lindormar eller drakar, Och them som sådana skadeliga menniskior i hiäll slogho, prijsade then menigha man högt med wijsor och Ffrijdhe, kallandes them weldiga hieltar och kiämpar, the ther Jättar, Reesar, Troll, biörnar och lindormar fördriffuit och nidherlagt hade, huilkit som mäst skee plägade med kamp ther en emoot enom kampade och fächtade, ty at med sådana slagh vthröntes störste mandomen och ther fore pläghade the största prijsen ther med inleggia, Så pläghade och woro förfädher kalla them dwergher, som med theris list och illfundogheet mykit ondt bedriffuo, huilke än thå at the ikke hade så stora macht som reesanar, bedriffuo the doch likawel mykit ondt med theris hemliga list och argheet, och hade så behendiga skalkheet, at ingen kunde komma vnder theres list, Therföre sade the them haffua sådana hattar vppå sich at ingen kunde see them, aff huilkit man än nw weet tala om dwergha hattar, Tesse dwergher bescriffuas i Rijm och wijsor haffua warit små, ty the haffua hafft liten macht, doch tora listogheet, The seyas och haffua bodt i berg, thet är, the haffua wel bewarat sich så at ingen skulle kunna göra them noghot ondt, Men kiempana pläghade vnderstundom komma vnder theres list och slogho them i hääl, och ther före prijsas the aff theres stora macht och mandom at the kunde niderlegia stora Jättar och Reesar, Teslikes worde the och prijsade, aff theres [stora] förnufft och förstond, at the sådana listigha och illfundogo menniskior öffuerwinna kunde.

Thetta haffuer man nw i then acht foregiffuit at kunnoght warda skal, hurudana dichter och scriffuelse woro förfädher i heedendomen haffua brukat, Ther the och största lustene til hade, så at man clarliga merkia kan, at fögho rettelse finnes i theres dichter eller scriffuelse, epter thet the så blomeradhe äro med fabeler och förtäkt ordh, at man icke weta kan hwad som retta historien är, Doch haffua the som först begynte scriffua Swenska och Danska Cröneker, taghit begynnelsen aff gammul rychte, wijsor och andra sådana blomerade dichter som i landena gonget haffuer, och ther epter haffua the scriffuit, ty är thet och ganska owist om så skeedt är, eller ey, Noghot kan thet wel haffua warit som ryktet och wijsorne haffua hafft sin grund vtåff, men thet som icke är bescriffuit, vtan then eene segher för them andra, thet pläghar wara owist, ty at hwar ökar jw noghot eller förminskar, och [säger] thet icke aldeles så i frå sich som han thet hörde, Teslikes kommer och mykin owissheet ther aff at man icke haffuer wist årataal när ärendet skeedt är, som omtalas, Ty thet kan wara skeedt för itt hundrade åår, thet kan och så snart, wara skeedt för sex eller otta hundrade åår, Och ther före kan [thet] offta settias epter som före stå skulle, Ey är heller thet mykit wist [thet] fremmande Crönekoscriffuare, Danske eller Tydzske haffua sat i theras gambla Crönekor om Swerige, ty the haffua och scriffuit aff lööss ryckte, och seer man för öghonen, huru offta the gå aff retta wäghen i thet som är i manna minne, ty är thet intit twifflandes at med the gambla historier är och så skeedt, Seer man och teslikes offta, at the äre så så owisse på theras eegna historier, som the ära på wora, och thet wil wara retta beslutet, at huaske Swenske, Tydzske eller Danske haffua så wissa Crönekor som wel behöffdes om thet som i thereas land skeedt är förra än Christendomen ther kom, Men sedhan haffuer noghot wordet scriffuit, än doch ganska litit besynnerliga, här när oss, Thet mästa som finnes när oss scriffuit wara, thet är scriffuit, i näst forlidhen tryhundrade åår, huilkit som med gammul register och beseglat breff jw mest bewijsas kan, ther ock thenna Cröneka om sama tryhundrade åår mest wthdraghen är, Men om thet som förra skeedt är, haffuer man icke sådana bewijs, som wij här epter hörandes warde.

The ther historier scriffua, plägha jw mest föregiffua, hwadan thet folket kommet är som the scriffua om, och hwad vrsprung thet haffuer, Men epter thet wij Swenske inga gambla historier haffua som wissa äro, så haffue wij icke heller noghor beskeedh ther vppå, hwadan wort Swenska folk kommit är, och huru Swerige är först beseet wordet, Almenneliga historier giffua noogh före om Götha rijke, huru gammalt thet är, Men thet kan ingelunde wara förstondandes om the Göthar som här i Swerige äro, Ty the gamble Göthar (om the ellies så gamble äre som en part meena) the ther först Göthe kallades, haffua boodt ther nw är Vngern, eller och lenger bort, och skal nepligha noghot folk än thå haffua boodt här i Swerige, ty the haffua hafft thär theras säte icke mykit longt epter Noë floodh, så framt alt sant är som om them scriffuit är, Och ther före kunna the icke haffua then tijdh gått här vth aff wor land, wthan wore lijkare at någhre aff them hade med tijden kommet hijtt och boodt här, Doch är thet alt owist, och är ganska wildsamt, vthleeta thet som rettast är i så gamul ärende, och är för then skul better låta thet bestå, än noghot thet owist är föregiffua, Thet är ganska lijkt, ja thet kan och icke feela, at Tydzske Swenske, Danske, Norske, haffua foordomdags alle warit itt folk, och ther är tungomålet noogh bewijs til, ty at i förtijdhen haffua the alle hafft itt tungomåll, än thå at thet är nw så förwandlat sedhan folket bleff åttskildt, som altijdh hända pläghar, Och thetta kan ther aff noogh merkias, at jw äldre Tydzska och Swenska bööker man finna kan, jw meera dragha the öffuer eens i målet, thå man bäär them til hopa och giffuer acht vppå, Så kan thet och med mong annor stycke bewijsas at the haffua alle warit itt folk, Ty at gamble latiniske historiescriffuare haffua mykit scriffuit om the Tydzskes landzsedher, hurudana regemente och wesende the hade, huilkit än nw meera halles i tesse try rijke än i Tydzsland, Itt gamalt sätt synes thet haffua warit, at the hade skifft theres folk i hundrade taal, och en höffdinga för hwart hundrad, huilkit än här til när oss bliffuit är, Ty at heela landet är skifft i härede, som fordom kallades hundari, epter thet at i förstonne woro ther hundrade bönder vthi, än tå at nw är sommestedes mindre, Och theras höffdinge kallades, hundarihöffdinge [Centurio], then nw kallas, heredzhöffdinge, Så haffuer och folkit i tesse try rijke, sådana sätt, med wijsor, rijm, och annor dicht, som the Tydzske, huilkit alt ther aff kommer, at the alle haffua hafft itt tungomåll och warit itt folk, Och wille förlongt wara at alt vprekna som the gamble historiescriffuare then Tydzska nationen retzliga tileegna, och nw endeels meera halles när oss än när them, Så kan man jw clarliga merkia, at Swenske, Danske och Norske, haffua foordom warit Tydzske, the ther sich haffua så förmeerat at the tesse land besät haffua, ja thet haffuer och altijdh så warit Tydzskernes sätt, at the plägha förwijdhga sich, The haffua besätt Engeland, Wendeland, en stoor deel aff Liffland, Prytzen och mong annor land, Så haffua the [Saxiske Tydzskar] och besätt tesse try rijke, Men när thet skeedt är, och om noghot folk haffuer boodt här tilförenne, thet är owitterligit, Lijkast synest mich thet wara at the Tydzske haffua först besätt thenna landen, så at the haffua warit thet första folk som här boodt haffuer.

Pläghar och wara itt gammalt taal, thet somblige historiescriffuare fulleliga meena, at the Göthar som så mykit bedriffuit haffua i Greken, Valskeland, Spanien och mong annor land, skola haffua hafft theras första vthgång här vthåff Swerige, huilkit om så sant är, låter jach andra döma om, Men thet synes lijkt noogh at the haffua warit aff thet tydzska tungomålet, ty the haffua almenneliga hafft Tydzsk Nampn såsom är, Tidherick, Ermerijck, Ffilmer, Alrick, Ditmar, Adolff, och flere sådana, Ffinnas doch somblige som seya at Göthar och Wender haffua hafft itt tungomål, Men äre the vthgongne aff Swerige, thå haffua the talat Tydzsk måål, haffua the och hafft Wendesk tungomål, thå weet jach icke huru the kunna haffua gonget vthaff Swerige, med mindre man wille seya, at the hade så lenge boodt i bland the Wender, at the hade lärdt theres tungomål, och förgätit sitt eghet, eller och Wendisk tungomål haffuer och warit på then tijdh Tydzsk mål, och thet Wenderne nw tala är Slawisk tungomål, hwilkit intit olijkt är, [äro och somlighe som meena at the Wandali som i förtijdhen mykit haffua bedrijffuit skola haffua warit annat folk än the Wenner, som nw för handenne äro.] Then mening haffua the som seya them här vthgongna wara, at the skola först taghit Rygen in som ligger widh Strålesund, och sedhen kommet ther in i Wendeland som är Pomern, och boodt ther en long tijdh förra än the drogho vp emoot Greken, Men ther läter jach och andra döma om hwad sannast kan wara, Och hwar thet än sant är, at the här vthgongne äro, så kan thet doch icke wara skeedt så longt för Christi byrdh som en part meena, hwilke ther seya at thet skulle skeedt wara widh Abrahams tijdh, wel twtwsende åår för än Christus födder war, Men thet [kan] ingalunde sant wara, longan tijdh ther epter moste thet [haffua] waritt skeedt, om så skeedt är, Doch kan man ther om ingen wiss tijdh föreseya, Fför Christi byrdh synes thet likawel haffua warit, Men huru longt, thet weet man icke, Woro Swenska Cröneker, läggia Swenska män ena stora äro til, ther aff, at the Göthar, som epter theres mening här wthgongne äre, haffua så mykit bedriffuit i främande land, Men när wij sakena rätt besinna wilie, är ther med fögho ära inlagd, Man legger jw fögho äro ther in ther med, at man faar med öffuerwold och orätt, i annars land som oss intit ondt giordt haffua, skinnar och brenner, dräper och förheriar, them som gerna wille sittia med fridh, Thet wore oss mykit större ära at woro förfädher hade altijdh warit fridhsame och sachtmodughe, sittit stilla, warit till fridz med thet gudh them giffuit hade, och icke röffuat och skinnat andra, Doch prijse Göthas mandom hoo ther wil, the som såte för theras hand prijsade them intit, vtan sadhe them wara en hoop med skalkar och tyranner som intogho annars mandz land och städher, ther the ingen rätt til hade, Och kommo så monga hundradetwsende menniskior, bådhe om lijff och godz, thet war och then störste mandoom the giorde, som noogh aff Crönekerne bewijsligit är, [vndhantaghandes then skada the giorth haffua i thet Latineska tungomålett, och Lärda mendz böker, thet en oboteligh skadha war, ther så mång Lärd Man än nw öffuer klaghar,] Then som med brand moordh, örligh och krijgh äro inleggia skal, han skal haffua ena rettferdigha sack på stå, annars är thet tyrannij och öffwerwold meera än mandom, Men ther aff är nw noogh sagt.

Nw skal man och weeta, at i fortijdhen haffuer thetta landet, som ock all annor land och rijke, warit fult med affguderij, Och epter thet at woro förfädher äre aff then Tydzska Nationen vth kompne, så haffua the och (wtan twiffuel) hafft samma affgudha dyrkan som the Tydzske, doch kan hon med tijdhen haffua noghot wordet förwandlat, Alle stedes här i landet haffua the hafft noghro besynnerliga skooghar them man kallar, helgelundar, ther the mykin spökilse eller wiskiepelse hafft haffua, och dieffuulen mykin spökilse bedriffuit haffuer, Och om sådana lundar tala Sweriges laghboock, ther forbudit warder at man icke troo skal på stenar och lundar, och ther haffua the theras gudzz dyrkan vppehallet, Sådana helgelundar finnas än nw här i landet, än thå at the nw intit brukas, ey weet heller then menige man, huru the i förtijdhen brukade wordo, Men i Vpsala, ther som konungs sätit i Swerige warit haffuer, ther haffuer och retta affgudha sätet warit, Och seyes affgudha templet haffua stådt icke longt ther i frå som nw står Domkyrkian, huilkit som seyes haffua kosteliga noogh prydt warit, Och i samma temple skola the haffua hafft tree gudhar, Then första och yppersta haffua the kallat Thoor, och [är] then (vtan twiffuel) som när the Latiner haffuer hetet Jupiter, then the och höllo för then högsta gudhen, Och honom hade the giordt som en nakot pilt, sittiandes på en wagn giordt som karla wagnen, och hade ena spijro i then ena handenne, och siw stiernor i then andra, Och aff honom haffuer Torsdaghen nampn, såsom ock när the Tydzska Dunnerdagh, [Om] thenna gudhen pläghade the almenneliga sweria och seya, Ja Thore gudh, Ney Thore gudh, som än nw när gambla bönder i brukning är, hwilkit oc i laghbokene forbudit warder, at man icke skal affgudhom bloota, thet är, Man skal icke sweria widh them, Thenna gudhen pläghade the dyrka och heedra, at han skulle bewara them för öwädher, liwngeeld, storm och annat sådana, och at han skulle giffua them korn och kierna noogh, och alla handa frucht, Then Andre gudhen, kallades Odhen, huilken när the tydzska, haffuer hetet Vodhen, och är then som the Latiner kallade Mercurium, och ther före är thet icke sanno licht som then Danska Crönekan holler, at här skulle i Swerige haffua warit en trolkarl som hade hetet Othen, huilken ther skulle haffua wordet hallen för en gudh, Ty at the Tydzske haffua och hafft samma gudhen, och kallat honom Vodhen, som then Engelska Crönekan innehaller, och aff samma gudhenom haffua the kallat en dagh i wikunne, Vodhens dagh, then wij och kalle Odhens dagh, Then samma gudhen pläghade the dyrka, at han skulle hielpa them i strijdh och örligh, som woro Swenska Crönekor innehalla, Men lijkare är thet at the haffua dyrkat honom för rijkedomar skul, at the skulle få godz och peninga noogh, Och ther aff pläghar man än nw seya, at the tiena Odhenom, som monga peningar och rijkedomar sammanslagga, Then tridhie war en gudhinna och kallades Ffrigga, huilken (som noogh troendes är) när the Latiner haffuer hetet Venus, och aff henne kallades Ffrigga dagh, när the Tydzska, som Engelska Crönekan segher, Ther aff haffue wij ock Frigga dagh, Ty wij haffue jw samma gudharna som the Tydzske, Thenna gudhinnan wardt dyrkat för then skul, at the skulle få godh gifftermål, mong barn, och fridh oc roligheet, Alle tesse tree gudharna haffua stådt i templet, Thoore mitt vthi, och en aff the andro på hwaria sidhona, Teslikes warder ock berordt i wor Swenska Cröneke om ena gudhinno som när the Latiner kallades Ceres, henne dyrkade the här i landet som [och] i annor land, på thet the skulle få godh åår, på korn och kierna, Neptunus haffuer här ock warit nampnkunnog, Och ther aff weet man än nw tala om Necken som seyes wara i watnet, och at Necken tagher them bort som drunkna, Om här haffua warit noghot flere nampnkunnoga gudhar som the dyrkat haffua, kan man icke weta, men the Tydzske haffua hafft en gudh then the kallade Krodhe, som när the Latiner heter Saturnus, Then gudhen synes ock noghot haffua warit här nampnkunnog, Och ther aff pläghar man kalla them som arghe äro, Krodhan skalkar, En affgudh hade the Tydzske ock epter som en part meena, then ther kallades Jadut, ther aff plägha the som slagne och draghne warda, och illa tracteras roopa Jadut, Aff flere affgudhar weet man icke seya här i Swerige, Tesse förscriffne gudhar Thoor, Odhen, Ffrigga, och til ewentyr Ceres med, haffua hafft hwar för sich, sina besynnerliga prester, som them på theres daghar offer giorde, Och hwart niyonde åår, hade the med theres konung, aff hela rijkit ena almenneliga samqwemd, ther the kommo til hopa med theras offer och skenker, til förberörda tempel, och giorde ther theras gudhom offer för hela landzens welfärdh, och wordo thå noghor liffuandes offer giord, både aff menniskiom och annor diwr, doch altt manköön och theres blodh wardt vthgutit, gudhomen til äro, Och kroppanar bådhe aff menniskior och annor diwr, vphengde the i en helgelund som hart widh affgudha templet war, ther nw står bonda kyrkian, som en almenneligh mening är, Och thetta ware nw sagt noogh aff then affgudha dyrkan som här i landet warit haffuer,

Teslikes haffua och somblige hafft then mening at thet som nw är itt Sweriges rijke, skal haffua i förtijdhen warit fem rijke, Thet första skulle wara Ffinland och heela Aboo sticht, Thet Andra Helsinga land med all nordhlanden, Thet tridhie Vpland, Södermannaland och Nerike, [och thetta skulle haffua warit thet yppersta Rijket, och heetet Swerige eller Swidhia Rijke.] Thet fierde Götha rijke, hela Lincöpings sticht, Werendt, och Westergötzland, Thet femte Wermeland och alla Dalarna, Men om Helsinga land med nordhlanden, och Wermeland med Dalarne skola haffua warit tw rijke, ther låter jach andra döma om, mich synes thet icke lijcht wara, Men om Ffinland är clart noogh, ty thet haffuer icke lenge warit vnder Swerige, vtan med tijdhen, är så itt stycke och så annat vvnnet här vnder, Sompt (som noogh troendes är) toogh Sancte Eric här til rijkit, Sompt Birger Jerl, och sompt konung Birgher, som aff Crönekerne wel merkias kan, Teslikes är och clart noogh, at Götharna haffua hafft en konung för sich sielffua, och synes licht wara, at thet rijkit haffuer rekt alt in til Örasund, Jw besynnerliga haffuer Halland warit ther vnder, ty at epter som wor laghboock innehaller, lydher thet Swerige til, Doch haffuer thet gått aff och till, stundom vnder Danmark och stundom vnder Swerige, Och så haffua tesse tw konunga rijken, Swerige och Götha rijke, med tijdhen kommet vnder en herra, och är wordet itt rijke, Och ther före haffua nw Sweriges herrar then titel, at the kallas Sweriges och Göthas konungar, än thå at för tryhundrade åår sidhen, pläghade konungarna här i rijkit [aldramest] kalla sich Sweriges konungar och [sellan] Götha konungar, huilkit noogh bewijsas kan, aff vnge konung Swerkers och konung Valdemars breff, som än nw wel finnas, Men konung Magnus Ladhulåås och hans epterkommande haffua [altijd] scriffuit sich för Sweriges och Göthas konungar, Och thetta ware nw sagt om thetta stycke,

Plägha och woro Swenska Cröneker föregiffua hurudana land Swerige är, huilkit mich ey syntes behöffuas skola, epter thet at thetta scriffuas för theras skul som här inrijkes boo, the ther better weta landzens leghligheet än thet bescriffuas kan, Men thet skal man doch weta, at i förtijdhen haffuer thetta rijkit mykit rijkare warit än thet är nw, på alla handa [köpmandz] warur, Här haffuer oseyeliga mykit, kopar, jern, blyy, och alla handa skinwarur, wordet vthfördt i fremmande land, och haffuer mykin handel, warit mellan the Engelska och thetta rijkit, och ther aff kom här in så mykit Engelske mynt som i så long tijdh haffuer warit här gäfftt och gengse, och then handel, som skeedde med the Engelske, war mest för fyrahundrade åår sedhen, Ty at på then tijdh, woro inga städher, som nw nampnkunnoga äro, bygda widh östrasiöön, hwarken Lybecke eller noghra andra, Och all land kring om östrasiön woro ochristen, vndantaghandes Swerige och Danmark the woro the land som först bliffuo Christen widh östrasiöön, Och ther före hade thå the Swenske theres seghlatie til Engeland som och Christit war, Så haffuer och thetta rijkit i noghor förlidhen hundrade åår warit ganska rijkt på spannamåla, och haffua monga hundrade lester wordet fördt här vthaff landet, bådhe til Prytzen och annor stedes, som aff gammul breff och register noogh bewijsligitt är, Och war här ganska gott mynt i rijkit som man aff Crönekenne förnimandes warder, Men medh tijdhen är thet så förswaghat wordet, at thet förderffuat haffuer bådhe Land och städher, och daghligha meer förderffuar,

Så skal man och här weta wore Suenske Crönekescriffuare, the ther med någhen skäl och beskeedh scriffuit haffua, The haffua begynnat på the konungar som skulle haffua warit, wedh then tijdh Christus föddher wardt, ty at thet som förra skeedt war, är oss (effter som the seya) platt owitterlighit, huilkit wij och bekenne, och seye ey allenast wara owitterlighit huru här stodh til för Christi byrdh, vtan och, thet är owitterligitt huadh som i en long tijdh skedde effter Christi födelse tijdh, som tilförenne omtalat är, Och therföre är thett ganska owijst med the första konungar som här vpräknadhe warda, Ty thet kan henda, at the haffua warit flere, The kunne och haffua warit fierre, än the här vpreknas, Then Danska Crönekan talar om monga Suenska konungar som woro Crönekor intet om tala, warda här och noghra konungar vpräknade, som inthet haffua warit i riket, som wij hörande warde,

Och effter thet thenna Crönika är scriffuin för theris skuld som eenfaldighe äro, at the skola her vth fåå noghor rettelse, Therföre haffuer man icke allenast scriffuit Historien eller Ärendet som skeedt är, vthan man haffuer och ther bredhewidh (ther tilfelle haffuer så begiffuit sigh) sat noghor besynnerligh lärdom, ther noghor rettilse kunna taghas vtaff, och ther man seer något gott och nyttogt wara skeedt, at man laghar sich ther effter, och tagher ther exempel vthaff, ehwad wij äre höghe eller låghe, Och at ther man seer noghot owijsligha företaghit wara, at wij och moghe lära see widh en annars ofärdh och tagha oss ther wara före, Ty huar man allenast wil läsa Crönekor för förwetenheet skull, eller haffua ther vthi tijdhfördrijff, så är thet gott oläsit som läsit, Icke haffuer heller gudh som thet rådhet haffuer menniskiomen ingiffuit, at thet som skeedt är skulle vptecknat warda, hafft thet vpsåt ther med, at sådana skulle läsas i then acht, at man skulle allenast ther vthi haffua sina lust och tijdhfördrijff, vtan at man skal ther vthaff beskodha werldennes lopp, fåfengeligheet, och ostadigheet, och huru dieffulen (som är thenne werldennes förste som Christus säger) haffuer här sitt speel, och vpwecker ibland högha och lågha altt obestond, skadha och förderff, Teslikes at wij och ther bredhewijdh skole achta och besinna, at än thå dieffulen kommer alt ondt på gång, och inskiuter alle stedes til obestond, Så förtagher doch gudh honom offta hans ondha vpsååt, och drijffuer sakenne til en bettre ända, en dieffulen medh sitt ondha vpsååt och tilfelle achtat hadhe, på thet wij måge lära geffua gudhi then äro honom bör, och bidhia honom om hielp emoot dieffulen, Thetta är thet högsta thet wij som Christne äre, skola giffua acht vppå i alle historier, bådhe hedhniska och Christna, Och när man så läss them så haffuer man gagn och nytto ther aff, och historien är i sitt rätta bruk,

Men ther noghor wille så seya, Hwad görs thet behooff at man talar och scriffuar på the dödhas mull, och asko, och läter theris [breck] och feel komma i hwars mandz munn? The äro framfarne, och haffua sin deel borta, Thet wore bättre at glöma theres synder borth än at minnas så på them &c Ther swarar man så till, Historier eller Crönekor scriffuas icke för theras skull som framfarne äro, och thet som scriffuas bedriffuit haffua, Vthan för theres skulle som effterkomma, at the aff theris förfädheres leffuerne, läro skola, huadh the skola göra, eller hwadh the skola tagha sigh wara före, Så moste bådhe thet onda och thet godha som wåra förfädher bedriffuit haffua, scriffuit warda, Och effter thet meero ondt än gott warder bedriffuit, Och onde äro altijdh flere än the godhe i allehonda stond, Therföre bliffuer och scriffuit meer om thet som meer är, Och thet samma seer man och i the Bibliska historier, som Gudh sielff haffuer scriffua lätit, at han wille så wel läta scriffua thet onda som thet godha, Och at såsom scriffuit är om Abraham, Isaac, Jacob, Mosen, Josua, Dauid &c Så är och scriffuit om Cain, Nimrod, Pharao, Saul, Jeroboam, Achas, Achab, Herodem, om andra flere sådana, Och seer man wel, at the som någhot gott warder scriffuit om i Biblien äro ganska fåå emooth the andra som altt ondht warder scriffuit om, Och såsom the onde haffua frijt giort huadh them tektes, så haffuer och Gudh lätit thett frijtt bescriffuas, och för hwar man vthropas, Nu moste man jw giffua gudhi thet tilförenne, at han wel wijste hwadh nyttogt war til at scriffuas eller icke nyttogt, han haffuer lätit scriffua och tala på theras muull, som dödha äro, Men för theres [besta] skull som effter leffua, Oss til godho är så wel the ondas som the godhas leffuerne bescriffuit, som Paulus säger, At alt thet som är scriffuit, thet är oss scriffuit til lärdoom &c Haffuer nu Gudh lätitt så wel bescriffua the ondas leffuerne som the godhas, Ja mykit flere the ondas, är icke vnder at andra och så göra som man wel seer i alla Crönekor, bådhe heedna och Christna, at the äro fåå, som gått är scriffuit om, The godhe äro fåå, och onde monge altijdh i werldenne, The som scriffua, scriffue jw heller gott än ondt om the dödha, huar sanningen wille thet tilstädia, Then the jw achta moste som Crönekonar scriffua, Then ther nw wil haffua ena godha Cröneko, och itt gott rychte effter sin dödh, han göre thet gått är, Men gör han thet som ondt är, så bliffuer han straffat så wel medt eth ont ryckte som altt annat, som Gudh honom på lägger, Såå seer man at Cain, Pharao, Antiochus, Sardanapalus, Nero och andre sÅdana, haffua medh heluetet eth ewigt ont rychte, Och thetta alt som nw sagt är, må wara för en lijten ingong til then Cröneko som wij nu aff gudhz tilhielp begynna wilie.

E n S w e n s k C r ö n e k a .

Then första konung som woro Swenska Crönekor seya haffua warit i Swerige han skal haffua hetet Eric, och the leggia honom thet til at han skal haffua lätit besetia Skåne, Seland, Ffalster, och the andra befluten land som i Danmark liggia, huilkit icke kan sant wara, förty tesse try rijke äre besatt med Tydzt folk, som tilforenne bewijsat är, och ther fore är noogh troendes at Danmark haffuer förra wordet besatt med folk än Swerige, men then Danska Crönekan giffuer så före at then förste konung som här i Swerige warit haffuer aff thet nampnet Eric, then skulle wara här insat för en konung, aff konung Ffrodhe som kallades hin Ffridhgodhe, Och thet skulle så haffua tilgonget, alt emellen konungen i Swerige som heet Alric och konungen i Götha land som heet Gestiblind, war en long feegd, [och så skola i thet rijke som nw är eth, haffua warit twå konungar,] och epter thet at samme Gestiblind icke war Sweriges konunge mechtig noogh, ther före gaff han sich in til konung Ffrodhe i Danmark at han honom hielpa skulle emoot konung Alric, huilkit han och giorde, ty han sende honom til hielp itt stort taal folk med en högberömd man som kallades Eric hin wijse, Then samme Eric drap konung Alric och hans son, och kom så ther til på thet sidzsta at han bleff konung bådhe öffuer Swerige och Götha land, och thet skedde widh then tijdh Christus födder war, Och berörer then Danska Crönekan om noghra andra konungar som här i Swerige skola regerat haffua, förr än Eric then wijse hit kom, Och är thetta theres nampn, Hunding. Regnar, Hothbrod, Attisl, Hiarwer, och så förberörde Alric och Gesteblind, om huilka man intit wist haffuer thet som seyas kan, Ther fore låter man thet bestå, Thå nw fornemde Eric i Swerige lenge regerat hade, bleeff han dödh.

När Eric hin wijse dödh war, wardt hans son Haldan konung epter honom, som then Danska Crönekan innehaller, oc han war mykit betwingat aff tolff brödher i Norige, Men han fick Ffridhleff konung Ffrodhes son til hielp och wan them offuer, Men then Swenska Crönekan segher, at när konung Eric dödh war, fick hans son Godheric rijkit epter honom, och at han skal med mykit folk haffua dragit här vthaff rijkit i fremande land, och bedriffuit ther stoor mandom, huilkit om så sant är, är wilsamt til at döma om,

Epter Godheric seyes [Philimer] hin mykle eller hin store haffua bliffuit konung i Swerige, hwilken i historier och Cröneker högdt beprijsat warder aff sin mandom, och somblige kalla honom Vilcinum eller Vilkin, och alt thet som wår Swenska Cröneka haller om honom thet är alt vthdraget vthaff Tidhrics van bern fabele, och kommer intit Swerige widh, Thet halla fremande Historier noogh inne, at [Philimer] haffuer warit konung öffuer the Göthar som i annor land warit haffua, Men hwad kommer thet them widh som boo i Swerige? Man kan jw icke rekna them för Sweriges konungar som i fremmande land haffua konungar warit öffuer Göthar,

Thå Ffilmar war dödh, seyes Nordian hans son haffua bliffuit konung epter honom, huilkin som aff Hernit konungen i Rytzaland wart fördriffuin, och hade Hernit rijkit inne en tijd long, och satte så sin son i sin stadh som och heet Hernit, Alt thetta segher then Swenska Crönekan wara skeedht här i landet, hwilkit doch icke så sant är, ty thet är alt vthtaghet aff Tydhrics van bern historie eller fabele, och är skeedht i thet Götha rijke som på hinsiden Vngern war om thet ellies så skeedt är, Then Danska Crönekan talar om en konung som här i Swerige skulle haffua warit hetendes Siwardh, Och en konung som rådde offuer Göthaland then ther heet Karl, Tesse bådhe wore på en tijd, och som [thett synes] noghot meer än hundrade år epter Christi födelse, Men aff theres gerningar och regemente weet man intit, vtan at the hade bådhe gifft theres döttrar til Danmark twå konunga söner, then ene heet Ffrodhe, och hade konung Siwardz dotter och hon heet Vlwid, Then andre heet Harald och hade Götha konungens dotter then ther heet Signil, Talar och then Danska Crönekan om en Sweriges konung som heet Eric och han förde lenge örligh med Haldan berghgram aff Danmark, och på thet sijdzsta wan Haldan honom öffuer, widh ottatiyo åår och hundrade epter Christi byrdh, och bleff så han konung bådhe öffuer Swerige och Danmark, och thå war här i landet en herraman som Siwald heet, han satte sich vp emoot Haldan och vpwekte med sina siw söner, hela landet til olydhno, Men Haldan wardt honom förmechtig och drap hans söner och honom med, Så epter thet han ingen barn hade epter sich, ty toogh han Vngwin Götha konung sin skyldman, och satte honom vp för konung i Danmark och bleff så dödh, Noghot ther epter drap Ragwald Sweriges konung samma Vngwin Danmarks konung, och bleff så Siwold Vngwins son konung öffuer Danmark, och eemoot honom strijdde, förnemde Ragwald och droogh med itt stoort taal gott krijges folk in i Seland, Men ther wardt han sielff slaghen, och the Swenske wordo förskingrade, och thet skeedde widh twhundrade och tiwghu åår epter Christi byrdh. Ther epter wardt Inge konung i Swerige, Men aff hans bedreff weet man intet meer, vtan at i hans tijdh bleeff thet endreghteliga samtykt, at konungs sätit skulle wara i Vpsala, och ingen annorstadz i rijkit, ty ther war theres gudha tempel, och tijtt pläghade mesta tilsökningen skee aff heela rijkit. Bleeff och tha (til ewentyrs) beslutat, at alla konungar skulle hyllas widh Morasteen,

Inge hade twå söner epter sich, Neark, och Ffrodhe, the regerade bådhe i rijkit epter theras fadher, och förde så gott regemente, at the wordo håldne aff then meeniga man såsom gudhar, Szå bleff tha Neark dödh, och Ffrodhe wardt konung aleena, Och leggia the Swenske Cröneker, thenna theres Ffrodha the dygder til, som the Danske scriffua om theres Ffrodha, och kan jach ey weta om the Danske haffua noghot taghit thet som tessom tilhörde, och tileeghnat thet theras Ffrodha, Eller haffua och the Swenske beprydt theras Ffrodha med thet som them Danska tilhörde, Thet seer man offta skee i Crönekerne, at ther twå haffua hafft itt nampn, så bliffuer thet them ena tileeghnat som then andre giordt haffuer, Men ware ther om huru thet kan, Jach troor wel at the haffua warit fromme förstar bådhe, och hallet stark fridh i theres rijke, som konungs embete kräffuer, och ther aff haffua woro förfädher hafft en sådana ordhesidh, at the pläghade önska hwar annan, Ffrodha fridh, Thenne Ffrodhe läätt så hårdeliga straffua öffuerwold och orätt, at ingen högh eller lågh dristade sich til at tagha noghot enom androm i frå, Vnder sådana förstar pläghar land och rijke forkoffra sich, Och pläghade the Latiner kalla sådana froma förstar, Patres patrie, Lanzens fädhrar, Ther fore wardt och thenne Ffrodhe så käär och i sådana wördhning hallen aff then meniga Man, som han hade warit en gudh, Och är thet oss som Christne äro, en stoor blygd, at wij see hedningar haffua the dygder, som wij [offta] sielffue icke haffua,

Epter Ffrodhes dödh regerade Vrbar, han seyes haffua hafft tre söner, Östen, Nore och Dan, om thesse tre hans söner, warder mykit sagdt, som icke kan sant wara, ther före läter man thet bestå,

När Vrbar dödh war, bleff Östen hans son konung epter honom, och epter thet the i Norige hade slagit hans brodher Nore i hääl, som theres konung war, ther fore satte han them en hund til konung, them til håån och spott, och läät öffuer Norska män itt sådana bodh vthgå, at huilken som icke giorde them hundenom sådana tienist, som han sinom konunge göra skulle, honom skulle ledh frå ledh huggen warda, Men then Danska Crönekan segher at han heet Gunnar som gaff them Norskom, then hunden til konung, han kan (til ewentyr) haffua warit konung Östeens häärhöffwidzman, och så giordt på sin herres wegna, thet han giorde,

Epter Östen wardt Syolm konung i Swerige, och hans tienare seyas haffua drängt honom vthi itt myödhakar, then Danska Crönekan talar om en konung som här skulle haffua warit longt tilförenne och heet Hunding, at han drängte sich sielff i itt myödhakaar, kan henda at thet ena ryktet är kommet aff thet andra,

Thå Syolm war dödh, bleff Swerker hans son konung epter honom, och han war en mechta stark man, ther aff gick en sådana fabele vth om honom, at han kunde slå sin näffua vthi en hårdan steen vp til almboghan, Thet haffuer så warit wore förfädhers pläghsidh, at the beteeknade stora krafft och macht med sådana fabeler, Ther före seya the om sombliga kiempar, at the haffua rykt vp med rööter, stoor trää och slaget sina fiender med, The haffua stora stenar, som andre icke lyffta kunde, kastat theres fiender med, och annat sådana ther stoor krafft behöffdes til, som nogh är merkiandes aff then Danska Crönekene, ther full är med sådana fabeler, och ther moste han haffua acht vppå som henne rätt förstå wil, Man seer clarliga, at woro förfädher i hedendomen, haffua mera lust hafft, til fabeler och förtäkt ordh, än til clara och enfaldiga sanningene.

Widh thenna tijdh eller noghot för eller sedhan, wore the Göthar (som i fremmande land wore) så mechtige, at the slogho in i Greken med try sinnom hundrade twsende folk, och the slogho keyseren i hääl, then ther Decius heet, och wende sedhen tilbaka i gen in emoot Vngern, och thetta skedde widh twhundrade och try och femtiyo åår epter Christi byrd,

Epter Swerkers dödh, bleeff Valander hans son konung i sin fadhers stadh, Om honom seyes, at Mara haffuer ridhit honom til dödz, Thå Valander dödher war bleeff hans son Visbur konung, och honom brende hans eeghna söner inne med alt hans daghliga folk, på thet the skulle teste snarare få arffua honom, Girugheeten är en roott til alt ondt, och hon achtar hwarken wener eller frender.

Epter Visbur wardt hans son Domalder, konung i Swerige, och i hans tijdh wore hård åår i landet, så at ingen frucht wexa kunde, och är noogh troendes at gudh pläghade heela landet för then misgerning som konungen och hans brödher giordt hade på theras fadher, som offta henda pläghar, at gudh plåghar vndersåterne för herrenes mishandel skul, Thå nw then menige man i rijkit sågh then plågho och nödh som them på gick, kunde the (til ewentyr) haffua hafft then mening, at gudhanar woro förtörnade aff konungens misgerning, Ther fore togho the honom, och med honom wille the blijdhka gudhanar, Offrade så honom then gudhinnone som Ceres kallades, henne til äro brende the honom vp, på thet the skulle få korn och kierna, Och så skeedde honom rätt, ty at epter thet han vpbrende sin fadher för godz och peninga skul, så wardt och han vpbrend för korn och kierna skul, Doch war thet alt hednisk werk,

När Domalder dödh war, bleeff Domar konung epter honom, han liffde fridhsameligha, som en part meena, och bleeff så dödh aff rettom ålder, mera haffuer man intit om honom.

Sedhan Domar dödh war, bleff Attil konung i hans stadh, och seyes mykit aff hans stora werk och mandom som han bedriffuit haffuer, Han skal haffua wnnet Danmark vnder sich, som wora Cröneker innehalla, och the Danska til een neese och blygd, skal han haffua satt them sin hund Racka til konung, för thet the hade slaghit hans skyldman konung Haldan i hääl, Men sedhan at andro hundar hade riffuit konung Racka i hääl, satte Attil, the Danske en konung som heet Laes, och tha han dödh war, satte han them en argh tyran til konung som heet Snyö, och honom åto löss vp, Thetta alt med mong annor ordh haller then Swenska Cröneka inne, och här aff är thet ryktet kommet om konung Racka, Men then Danska Crönekan haller intit ther om, Thet haller hon wel inne, at Swenska män [skola] haffua satt the Norska en hund til konung, huilkin (som wor Cröneka segher) ther heet Snerring, Men om konung Racka, Laes eller förberörda Snyö, talar then Danska Crönekan intit, och thetta skulle ikke longt skeedt wara epter konung Haldans dödh, Hwad nw sannast wara kan om thenna twå hundar Snerring och Racka läter jach andra döma om, En mechta stoor forachtelse haffuer thet warit om så skeedt är, Kan henda at Snerring och Racke haffua warit twå Män, the ther slitzke haffua warit såsom hundar, och för then skul haffua wordet kallade hundar, epter som the fordomdags pläghade bruka fabeler och förtekt ordh,

Thå Attil dödher war, bleff Digner konung, och epter hans dödh wardt Dagher konung i Swerige, han wille twinga Danska män ther til at the skulle giffua honom skatt, såsom the hans fadher och fadherfadher giordt hade, och ther före bleeff han dräpin i eenne strijdh, widh itt waadh som (til ewentyr) aff samma strijdh sedhan kallades, wapna waadh,

Dagher hade twå söner epter sich, Alric och Eric, Men Alric bleeff konung, och ther baar Eric åffwnd widh, ty han wille konung wara, Ther fore sloogh han Alric i hääl med itt betzel, Thet är itt förgifftigt ting, trengta och åstunda, at wara högt besett, ty ther aff pläghar vpkomma haat och affwndh, emellen fadheren och sonen, brodher och brodher, som här skeedt är, Så är ock teslikes farlighit, at wara högt besäten, Ty the bliffua thå offta hans fiender, som förra woro hans brödher och wener,

Epter Alric wardt hans son Ingemar, konung, honom läät hans hustru vphengia med en forgylt kedhie, på en liten holma som kallades Agnafijt, ther nw Stocholm bygt är, Men aff hwad sack hon thet göra läät, weet man icke, Men thet kan man wel merkia, at the som henne ther til haffua behielplige warit, haffua meera kerlek hafft til henne än til konungen, Ty gick thet och såå mett honom,

Ther epter wardt Ingeller konung, och han bleeff i hääl slaghen aff sinom brodher för sinne hustrues onda rykte skul, och hon heet Bera, Men en part meena, at hans brodher som honom drap wille sielffuer warda konung, ty drap han honom, [onth brödhra skipthe,]

Epter Ingel wardt Järunder konung i Swerige, han seyes haffua wnnet Danmark vnder sich, och som han en tijdh long hade tryggeliga warit i Danmark, läät han sitt Swenska krijgsfolk i frå sich, Men thå han thet giordt hade och meente sich wara vtan allan fara, togho the Danske honom och hengde honom vp i Odda swnd, widh Limfiordh. Här segher then Danska Crönekan, at widh thenna tijdh skulle wara en konung här i Swerige som heet Alffuer, och thå han dödh bleff hade han tre söner epter sich, Olaff, Inge och Ingeller, Tesse tre begynte föra örligh med Harald Hildetand konungen i Danmark, Men han wardt them öffuermechtig, och drap Olaff och Inga, och giorde så fridh med Ingelle, och gaff honom sina syster til hustru, Och thå Ingel hade en tijd long konung warit bleeff han dödh, och hade en son epter sich med Haraldz syster och han heet Ring, och epter thet han icke war til moghen ålder kommen, ther före läät Harald hans moderbroder honom få formyndare, och läät honom bliffua widh rijkit epter sin fadher, Men then Swenska Crönekan segher at Järunder hade en son epter sich som heet Håkon Ring, och han bleeff konung epter honom, och han hade i sinnet hempnas ther öffuer, at hans fadher war så skemeliga aff dagha taghen, Ther fore rustadhe han sich til strijdz med Harald Hildetand, huilken the Danske vpsat hade for en konung, Och bereedde the sich mechteliga noogh på bådha sidhor, wel i siw åår förra än slachtingen skedde, och hade Hakon Ring med sich, Götharna, Noriges män och them aff Gothland med the Swenske, Men Harald hade Tydzska, och Danska, Wender, och Ffresar i sin häär, Och kommo så bådha häärana til saman i Wärend, på Brawalla heed, och stridde manliga på bådha sidhor, Men konung Hakon Ring hade i sin häär sådana sköttor at intit harnesk kunde weria för theras pilar, ther fore bleeff stortt sorll och förskreckilse i the Danska häär, Thå Harald thet hörde ther han saat vthi en vagn och war blinder, sporde han sin fooroman til, huru strijdhen hade sich, Men fooromannen war wreedh och storte konungen vtåff wagnen, och sloogh hans hoffwdh sonder med enne klubbo, Thå nw Hakon Ring fornam at konung Harald dödh war, befalte han sitt folk halla vppe aff strijdhenne, och wardt thå befunnet at the Swenske hade aff theres häär mist tolfftusend folk, Men aff konung Haraldz häär war slaghet trettiyotusende gott strijdzfolk vndan taghandes annat ringa folk, som then Danska Crönekan innehaller, och hempnade i så motto, Hakon Ring sin fadhers dödh, När slaghit offuerstådt war gingo the Danske eendrechteliga til, och togho honom til konung och ther med bleeff saken forlijkt och kom til itt gott vpslagh, Och när thet skeedt war läät han vpsökia Harald Hilletandz kropp i bland the dödha, och brende honom vp, toogh så askona och läätt henne begraffua som en konung boorde begraffuen wara, Och aff then gerning koom han mykit i the Danskas hyllest, Ther epter wåro the Danske begerendes at konung Håkon skulle lääta them få ena Jungfru benemd heta, til at rådha och regera offuer them, hwilkit och så skeedde, Doch läät han Scåne bliffua vnder Swerige, och satte ther öffuer en sin skyldman aff Norige, som heet Olo, på thet sidzsta begynte the Danske forachta Hetes regemente, och toogho samma Olo til konung öffuer sich, Men Hakon Ring bleeff så gammal förra än han dödde, at han moste trachteras som itt barn,

I konung Håkon Rings tijdh, eller och litit til förenne, wore åter Götharna in i Greken, och slogho keysaren aff, then ther Valens heet, och brende honom vp ther han sich forstunget och gömdt hade vthi itt torp, och giorde en dråpelig skadha widh Constantinopolen, Men keysarinnan gaff them peningar och så drogho the aff i gen, och thet skedde widh tryhundrade och [otta] och sextiyo åår epter Christi byrdh,

En Swensk Cröneka (slutet)

Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war, hadhe konung Christiern bodh til Finland, och lät göra ther samaledhes, Ther bleffuo tå affhugne her Åke örianson, Tönne Ericson, Niels Eskilson, och Hemming Gadd, som tå war ther, med monga andra, Och Frw Chirstin med noghra andra friborna quinnor, lät han fånga och the sändes sedhan til Danmark, Och begynte så konung Christiern jw meer läta bemerkia sigh huadh han hadhe i sinnet, at han wille platt göra the Swenska til egna trälar, Estar och Hakar, och lät på biudha, at ingen bonde skulle haffua wärior eller armbröst, Lät sommestedz tagha them frå bönderna, och hugga them sönder, thet han hade med tijdhen wel achtat at göra offuer heela riket, Medh Sueriges laghbook hadhe han och noghot i sinnet, huar tijdhen hade honom tilrecht, Och såsom han som herren war offuer motto blodhgirugh, så hadhe han och sådana befalningesmän, en part som eens woro til sinnes med honom, ibland huilka war Mester Ditterick then ypperste, Jöns Mattzson, Claes Holst, och flere sådana, hadhe och lust see at thet Suenska blodhet ran, Anders person som befalning hade i Örebroo, skickade sigh så ther, at the ther bodde, woro gladhe aff med honom, Och tå gick för itt ordspråk ibland konungens folk, at then Suenska bonden kunde well gå widh ploghen med ena hand, och itt träbeen, Och mong flere sådana ordh, woro tå i brwk, som huar man wel weet, Och theres hoffmän som affhugne woro thordes ingestädz retzligha duka sigh vp, Allenast war Seuerin Norby theres tilflycht, Och effter thet Scara sticht och Strengnes sticht, woro nu Biscop löös, Therföre skickadhe konungen Mester Ditterick til Scara, och Biscop Bellenacke til Strengnes för Biscopar, Merkelige män bådhe til sådana embete, Thet the medh gerninganar wel bewijste,

När konung Christiern hadhe alt bestelt i Stocholm, med embete och befalningsmän, som han på then tijdh bestalla wille, giorde han sigh redho til at dragha offuer land och til Danmark igen, Och allestädz ther han i städerna komma skulle, reestes galge vp, på torghet, Ther war Claes Holst Capitenere före, Han bleeff och sielff effter konungens befalning vphengd i Sudherköping i then galgha han hadhe vpreesa låtit, och hans eghen scriffuare med honom, och en aff hans tienare hengdes i Linköping, och en i Vastena, Så kom tå konungen til Linköping och hölt ther sina Jwl, Ther effter kom han til Wastena, och lät ther qwartera Swen Höök, och Pedher smedh, Och när han kom til Jöneköping, lät han ther affhugga Lindorm Ribbing, och noghra andra, Besynnerligha lät han ther affhugga tw barn aff Ribbings slecht, Thet ena war widh åtta åra, thet andra fyra eller sex åra gammalt, Ther effter kom han til Nydal kloster, ther betaladhe han så i herberget, at han lät drenkia Abboten, med någhra aff hans brödher, På thet sijdsta kom han tå til Danmark igen, Och war thenna hans reesa ifrå Stocholm och til Danmark sådana, at ää til huadh stadh han kom, ther moste jw någhor låta liffuet till, Så at hwar och en förståndigh man wel merkia motte, at han Suenskom mannom een plågha wara skulle, och itt rijsz ther Gudh them medh straffa wille, Men loffuat ware Gudh i euigheet, som haffuer kastat thetta rijszet i eelden.]

Domareregler

EN domare skal forst besinna, at han är en Gudz befalningsman, och thet embete han förer, thet hörer Gudhi til, och icke honom sielffuom, och therföre hörer ock domen som han förer eller affsägher Gudhi til, effter thet han affsagder warder j Gudz embete på Gudz wegna, så at thet är wisseligha Gudz dom, och icke menniskios dom, Och ty ligger Domarenom macht vppå, at han seer sigh wijsligha före, at han icke på Gudz wegna dömer en falsk dom. Ty Gudh wil haffua rett och icke orett, Och ther en Domare weet sigh döma en falsk dom, ther dömer han sigh til en ewigh fördömelse, effter thet han misbrukar Gudz befalning, til offuerwold och orett, som til rett aff Gudhi insatt är. Men ther han haffuer wilia til at döma rett, och ransaka grant effter sitt yttersta förstånd om retten, ock kan doch icke för sijn oförståndigheet skul finna på retten, och sägher så en falsk dom, så haffuer han noghon vrseckt, at han är kommen på then falska domen, emoot sin wilia, och aff wådha, och icke aff berådt modh, Och om ther skal gå straff effter, tå bör thet wara wådha boot.

Effter thet at en Domare förer Gudz befalning til at döma rett, therföre bör honom aff alla macht winleggia sigh ther om, at han weet hwadh rett är, Ty at såsom then icke tienar för en predicant som icke weet huadh j scrifftenne står, och huadh grunden och meningen är ther vthi. Så tienar han icke för en Domare som icke weet huadh j laghen står, eller huadh hon innehaller, och huadh grund och mening ther vthi är, och huru the brukas skola. Och therföre stå the farligha, och göra vppenbarligha orett, som skicka them vth för domare som intet förstånd haffua. För ty huru skal han döma rett, som icke weet huadh rett är. Och the som sådana oförståndigha domare vthskicka, skola fruchta sigh, at the bliffua wist deelachtighe medh j the falska domar som affsagda warda. Så föra ock the sigh j stoort obestond som tagha sigh Domare embete vppå, och kunna thet icke bestå.

Så skal ock Domaren tenckia ther vppå, at såsom han är sielff Gudz befalningsman, så hörer ock folket som han döma skal, Gudhi til, Så at han medh Gudz och icke sin eghen befalning och embete, skal döma Gudz och icke sitt eghit folk

Teslikes skal han ock besinna, at domare embete är för then menigha mandz besta insatt, och icke för domarens eghit besta, och therföre skal han thet bruka then menigha och icke sigh sielff til godho, än tå at thet är honom ock sielffuom til godho, när thet rett brukas, Doch skal han jw sökia thet menigha besta medh embetet, och ey sitt eghit, Ty Domaren är för then menigha man skuld, och icke then menighe man för Domarens skuld.

Och aff thet som nu sagdt är, kan man clarligha merckia, at the stå farligha för Gudhi som driffua alt laghen ther effter, at the skola få stoor saköra, Ty laghen är icke giffuen för saköra skuld, vtan för rett skuld, then menigha man til nytto och gagn, och icke til olagligh beskatning, skadha och förderff, Och the fogdar och befalningsmän som alt fara ther effter, at the skola dragha theras Herra storan saköra tilhanda, the äro theris Herra skadeligaste fiender, För ty thet som så orettferdeligha sammanleggis, thet dragher bort alt thet som Herren haffuer sielff rettferdeligha samman lagdt. Och therföre haffuer Herren ingen så skadelighan fienda, som sådana hans egna fogdar äro, En orettferdigh pening, dragher tiyo rettferdigha bortt medh sigh, och therföre kan ingen göra Herranom storre skadha, än at han läter komma orettferdigan saköra in j hans fatebwr. För ty alt thet rettferdigan godz som ther inne är, thet dragher han vth medh sigh, Och som man säya pläghar, Thet skal wara låås som skal kunna halla inne en orettferdigh pening. Och thet som orett fåås, thet medh sorghom förgåås. Saken ther til är, När Gudh, som Domare embetet insatt haffuer, seer at thet begynnar så komma j misbruk, at man söker sitt eghit gagn ther medh, som man skulle sökia thet menigha besta medh, och brukar thet til at göra öffuerwold medh, som öffuerwold skulle affwärias medh. Så läter han tå komma thet ther til, at ther wij meente haffua gagn aff, ther få wij aldra största skadhan aff. Och så vpwecker Gudh oss örligh och krigh, eller andra skadeligha bekostningar, ther bådhe rettfångit godz och orettfångit moste förspillas, och ther skeer oss rett vthinnan, medhan wij bruke itt annat sett och mening, och dragha ther peninga in medh. Så moste the komma som öffuerwold göra på oss igen, at thet tå moste j öffuerwold vthleggias, som medh öffuerwold indraghit är. Then icke troo wil, han moste aff förfarenheten thet förnimma, Gudh later öffuerwold intit ostraffat bliffua, besynnerligha när som the thet göra, som på theres embetis wegna thet affwäria skola. Therföre må hwar och en Herre see sigh wijsligha före, hwem han vthsender för befalningsman eller fogda. Och må han wel säya så til honom, Faar vth, och war migh troo och huld, och lät migh ingen orett pening komma tilhanda. Och thet ware nu sagdt om them som Laghen wrengia effter sakörar. För ty om lagligh och skäligh saköre är thet icke förståndandes. All lagh skola wara för thet menigha besta skuld, Och therföre tå laghen bliffuer skadelighen så är thet icke mera lagh, vthan olagh. En godh och beskedeligh Domare, är bättre än godh lagh. Ther en ond och orettwijs domare är, ther hielpa godh lagh litet wara lagh. Ther rett och skääl icke är, ther kan icke heller wara lagh. Ty för the skääl skuld som hon haffuer medh sigh, gillas hon. All lagh bör medh beskedeligheet warda driffuin. För ty högsta rett är högsta orett, och moste nådhen wara medh retten.

Laghen gillar icke alt thet som hon icke straffar, Ty at all mishandel kan icke vpreknas j Lagbokenne. J all lagh skal Domaren achta huadh hans vpsåt war som laghen giorde, annars kan laghen warda misbrukat. Thet menigha mandz besta, thet är vppersta Laghen, Och therföre thet som finnes them menigha man til nytto wara, thet bör reknas för lagh, än tå at bescriffuen lagh annorledhes kan halla. Landzens sedh, när han haffuer icke oskäl medh sigh, bör han reknas för lagh.

Osedher bör ingom hielpa. Thet är, Jngen kan hielpa sigh ther medh, at han segher monga så göra som han giordt haffuer, effter thet finnes wara emoot laghen.

Allmennelighe Ordsedher brukas offta för almenneligh lagh, huilka ock så lagh äro, Sådana som thesse äro. Then ther går j borghan, han går j bettalan. Hött är medh ingo bött. Affwundzman skal icke witna. Förord bryta lagh. Olagha fång är ofång. Man skal icke bättra ondt medh halffuo wcrre. Jngen kan wara Domare vthi sijn eghen saak. Effter ens mandz taal skal ingen dömas. En ährelöös man bör icke witna. Then ther slår han bryter. Wold är icke landz rett. Thet är icke alt sant som är sanno lijkt. Hwar ock en är sin weeldes wen. Thet man gerna seer, thet witnar man gerna medh. Then icke haffuer fää, han böte medh krop. Then ey haffuer soo, han böte medh koo. Kend saak är så godh som witnat. Giord gerning haffuer ingen wendning. Ther en bryter medh, ther skal han bättra medh. Okendom manne giffs icke witzord. Och monga andra sådana vppenbara och allmenneligha Ordspråk plägha brukas för Lagh, så at ther må dömas effter. För ty sådana allmenneligha Ordsedher, äro som andra reglor, ther laghen är vthdraghen aff, huilka en domare bör at weta.

Thet konung medh skälom wil, thet reknas för lagh. Thet then menige man samtycker, thet skal reknas för lagh. Then gör emoot laghen som gör emoot lagsens mening, äntå han synes göra såsom orden lydha j laghen. Och skeer mykit her j Suerige, ther man wrenger laghen effter sakörar, och icke achta hans mening som Laghen giorde. Weeld och affuund gör här ock mykit. All lagh är insatt för rett och skäl, och icke för peninga skuld. Ther man icke haffuer bescriffuen lagh vppå, ther skall man bruka landzens skäligha sedwenio för lagh och döma ther effter.

Lijka brutt haffuer lika straff, och ther före skal man icke see ther effter, at en är fattigh eller rijk, vtan straffa så then ena som then andra, ther lika brutt äro.

Domaren skal tala sachtmodeligha medh them som j retten komma, ty annars warder han mistenckt at han icke skal döma rett, Och then mistancken får han til honom som illa tiltalat warder. För ty at man skal ther warda bannat eller illa tiltalat är man icke tijtt kommen, vtan til at sökia sin rett. Men ther saken så begiffuer sigh at noghon parten moste straffas medh ord, tå skal thet skee när saken är ransakat, och domen är affsagder, och icke förr.

När Domaren sitter för retta, skal han icke wara wredh på noghon parten. För ty wredhen förblindar honom, at han icke besinna kan huadh rett är vthi sakenne.

Domaren skal icke wara för hastigh til at döma för än han sakena wel begrundat haffuer. Ty en hastigh dom är seldan rett. Jngen ting är domarenom så mykit aff nödhenne som beskedeligheet at han weet när han skal wara streng, och när han skal wara mild j laghen, Ty at alt straff bör wara til förbättring.

Domaren skal icke wara förhastigh til at noghors mans ähra och godha rychte förkrenckia, eller så at han förkrenckt warder, Och therföre göra the ganska illa och skadeligha, Ja, ock stoor orett ther til medh, som komma en godh och oberychtat man eller qwinno j vppenbara roop eller rychte, och leggia honom eller henne lagh före på thet the kunna få sakörer ther medh, än tå at han ther ingen skäl haffuer til som the leggia honom eller henne före. Sådana Domare gör twert emoot sijn befalning. För ty Domare embete är sådant, at man skal wara snarare til at hielpa än til at stielpa. Beskydda ens mandz ähra och godha rychte skal Domaren, och icke förkrenckiat, medh mindre at saken är så vppenbar worden medh skäl och bewijs, at ingen beskydning hielpa kan. Och therföre är thet itt förbannat ting, ther Gudh ock wil straffa öffuer, at man söker så sakörar, at ens mandz godha rychte, hedher och ähra warder ther öffuer förkrenckt. Och sådana gilla icke Suerigis Lagh, the ther icke tillåta at man skal wara hastigh til at troo, thet som går ens mandz lijff, hedher eller ähra vppå, medh mindre at til äro sex manna witne,

Thet är clart på tagha, at laghen icke wil, at hwart och itt löst rychte som vpkommer, skal haffua witzord, therföre skiuter hon til så mong witne. Thet är vppenbara orett, och kan mykit ondt aff komma, at Domaren för itt löst taal och rychte skul twingar noghon til laghen, medh mindre ther är noghor annor lijknelse til. För ty ens mandz owen kan snart aff affwund och illwilia komma itt rychte på gång.

Seer man ock vppenbarligha för öghonen, huru offta mong falsk rychte vpkomma, och gå wijdt om kring, Skulle man nu twinga them strax til laghen, som sådana rychte är om, tå skeedde them orett.

En domare skal icke letteligha läta noghon til laghen, medh mindre at nödhen twingar honom ther til, vtan han skal heller sökia annat midhel til at stella them til fridz som saken står emellan. Ty thet är befructandes, at ther offta gånges lagh, ther skee ock offta falska edhar, thet domaren bör at förhindra, besynnerligha her i Suerige, ther man är ganska redheboghen til at swäria.

Ther åklagharen haffuer ingen skääl, bewijs eller lijknelse til sijn klagemål, tå är swarandens ney så gott som åklagarens ja, och bör ey twingas til laghen, Men ther åklagaren haffuer noghon skäl, eller liknelse, eller ock itt witne medh sigh, tå är hans ia bättre än swararens ney, och tå kommer han honom til laghen. Ther så icke är, tå skeer swarandenom orett, om han twingas til laghen. För ty honom bör icke strax gå lagh at honom noghot wites eller förekastas, medh mindre at åklagharen haffuer halff skääl medh sigh, tå kommer han honom til laghen, Men ther åklagharen haffuer full witne och skääl på thet han swarandenom wijter, ther kommer han icke til laghen. Ty at emoot vppenbar skääl och witne skal ingen städias til eedh, vthan han warder felter til sakena. Men thet honom wites medh halff skääl, thet må han leggia ifrå sigh medh laghen. Ther åklagaren haffuer ingen annor skääl på sijn claghomål, vthan han wil halla thet medh sin eedh at han haffuer rett, medh sådana eedh kommer han swaranden icke til laghen, För ty eedh skal icke gå emoot eedh. Ey bör heller edher wara på åclagarens sidho, effter som man nu talar ther om, vtan på hans sidho som swaranden är. Medh edh skal man swara och icke klagha, och ingen må swäria sigh peninga til.

Ther en warder beclagadher medh noghot Högmäles ärende, eller thet som går vppå liffuet, eller hedher och ähro, och icke äro sådana skääl til, at han skal fellas til sakena. Ey må eller kan han sielff komma lagh åstadh, tå sägher lagboken, at vpsettias skal xij. manna nemd, wärja the honom, warj warder, fella the honom, warj felter. Nu är saken stundom så blind, at nemden sägher sigh huarken kunna wäria eller fella, och är så när sedhan som förr. Men thet är icke rett sagdt. För ty om the kunna icke fella honom, så är han warder, och bör giffuas löös. Ty at then som icke kan bindas til sakena han skal wara frij. Och huadh rett wore thet, at man skal pina och plågha honom, som man kunde intet betyga öffuer. Skal man ock altijdh wara mera beneghen til at hielpa än til at stielpa. Så skal man holla för en almenneligh reglo j all rettgång, at ther som så blinda saker äro, at man icke vthleta kan huadh rett är, ther skal man giffua honom löös som beclagat är, ther han än wore brutzlighen. Domaren bör ingen plågha medh mindre han haffuer skääl och vppenbara bewijs för sigh.

Effter thet at wårt folk her j Suerige är ganska redhebogit til at gå lagh, wore tilbörligit at domaren sporde them til som laghmännena äro, huadh skääl the weta ther medh, eller kenna honom så grant som the swäria medh, at the troo honom wara obrotzlighen, eller ock annor lijknelse haffua ther til, ther the kunna swäria vppå. Och skal domaren ingalund wara förhastigh at städia noghon gå fram ock swäria, medh mindre han haffuer ransakat ther om, om thet är then man som bör tillåten warda at han swäria må. Ther som swaranden haffuer skäligh witne och bewijs för sigh, medh huilka han nedherleggia kan beclagarens claghemål, tå är thet orett, at honom legges än tå ther öffuer lagh före, För ty honom bör niuta sijn witne och bewijs, om the skäligh äro, och domaren kan gilla them. Men ther skälen icke göra fyllest, then kommer han til laghen. Ther man icke kan förswara sigh medh skäl och witne, ther skal man tå förswara sigh medh laggång och eedh. The ther gå lagh medh enom androm, plägha så swäria. Jagh bedher migh så Gudh til hielpa, at hans eedh är reen och icke meen. Sådana är en farligh eedh, medh mindre man förweet sigh teste bätter j sakenne, Och är befructande, at monge falske eedher skee, ther Gudh högeligha warder förtörnat medh, huilkit Domaren bör affstella. Therföre borde lagmännena swäria widh thetta eller annat sådant sätt. Jagh bedher migh så Gudh hielpa at aff the skäl och lijknelse som iagh weet aff sakena, och aff the vmgengelse som iagh haffuer hafft medh thenna mannen, troor iagh, at hans eedh är reen och icke meen. Och så kunna laghmennena swäria rett, än tå han som saken geller vppå haffuer sworit orett, Och tå är thet bättre, och Gudz förtörnelse är teste mindre, at en haffuer sworit orett, än at så monge skola falskeligha swäria. När tå sex eller xij. meer eller mindre godhe betrogne män haffua thet sworit, at the troo honom som saken giffs, wara obrotzlighan. Så skal tå Domaren, effter sådana godha mäns troo döma honom frij. Och så henger tå domen på hans eghen edh som laghen går, och theras troo som medh honom swäria. Och thet skal wara Domarenom skääl och grund nogh til at döma honom frij. Och ther sådana lagh sedhan driffuin warder, bliffuer ingen meenedha, vthan han som saken galt vppå, medh mindre thet ock bewisas kan, at aff lagmännenar nogre wiste thet medh honom, at han brotzlighen war. Finnes thet, tå äro the ock meenedhare, och bör straffadhe warda.

All dom skal befestas medh vppenbara skääl och bewijs, Ty Domaren skal intet döma vthan effter skääl och bewijs. Ther som åklagharen intit kan bewisa, ther är swaranden frij. Ty åklagaren bör haffua bewijs medh sijn klagemål, Man skal icke altijdh döma om gerningen som hon giord och skeed är, vthan man moste tilsee j huadh acht och mening hon är giord. Man skal döma om gerningena effter hans mening som henne giorde, om thet skeedt är aff itt berådt modh eller ey. Och therföre kan man icke altijdh komma honom til tiuffs saak, som androm noghot hemligha affhender. Ty thet kan henda, at en haffuer taghit wilt, eller meent thet wara sitt som hans icke war, eller annat sådana. Jngom kommer man tiuffs saak vppå medh mindre han haffuer wetat, och medh wilia lönligha taghit enom androm sitt ifrå. Så är thet bättre at see på vpsåtet och meningen, än man seer pa gerningen,

Effter thet gemeenligha skee pläghar her j Suerige, at twå kiffua och tretta tilhopa, tå pläghar offta then ene kalla then andra en tiuff eller annat sådana, och then som kallat warder, stemmer honom til retta, och sägher, at han haffuer honom lagdt tiuffuerij til, eller annat huadh thet tå helst är, och wil så komma honom på skadha, at han antingen skal stå samma retten, eller bliffua ährolös. Ther skal Domaren wara beskedeligh, och göra åtskildnat mellan oquämdens ord och fult wite, at thet är fast annat en tiuff eller annat sådana j wredhe och aff itt hastigt modh, än at leggia enom tiuffuerij eller annat til aff itt berådt modh, och wilia medh laghen binda honom ther til. Effter thet at thet är icke lika brott så bör ey heller wara lika straff. Skal ock Domaren see til om thet är rett oqwemdens ord eller ey, som laghboken ther om innehåller.

Domaren skal icke tilstädia noghor oskäligh witnesbyrd, effter thet ther pläghar skee falska eedhar medh, vtan han skal ransaka om thet är icke weelda witne, Eller affwundz witne, Eller om ther är sådana wett och skäl til som thet bör, Eller om thet är en meenedhare eller ährolöös, Eller om han är så kend, at man noghot weet aff honom, om han är troendes eller ey. Ther noghor sådana fehl finnes, ther gillas icke witnesbyrden. Jngen må heller witna j sijn eghen saak, medh mindre han witnar emoot sigh, Ty tå är thet bekend sak,

Effter then bekennelse som en warder pijnter och plåghat til, skal ingen dömas. Ty sådana bekennelse pläghar wara falsk, Och monge bekenna thet som aldrigh war sant, för the pino skuld som the lidha, medh mindre at så henda kan, at aff sådana bekennelse finnes the skäl ther wel må dömas effter. Och hörer ther stoor beskedeligheet til huru man medh pino och plågho vmgå skal, at man icke pinar och plåghar then som ingen saak haffuer. Och thet är itt vppenbara öffuerwold, Och ther som sådana pina medh jungfrw eller annor plågha jw ändeligha brukas moste (thet doch bättre wore haffuat fördragh, effter thet skeer så offta orett medh) så skal thet doch icke skee vtan j Högmäles ärende för dråpligh saak skuld. Och therföre göra monge fogdar orett, som så obeskedeligha twinga them the gripa til bekennelse, ähuadh hon är rett eller orett, tå låta the gå straffet ther effter, antingen til lijff eller til peninga, Och fata ther på at han stodh til sina gerningar, än tå at han thet sedan nekar, när han icke plåghas. Ther sådana skeer, thet skeer mest för saköra skuld, och är vppenbara wold och orett, thet Herren icke tilstädia borde.

Monge äro widh then mening, at när ens mandz dom driffuin warder, at thet skulle wara hans ähro förnär, och ther aff kommer offta, at monge säya sigh wilia förswara theras ähro, tå the förswara theres dom. Men sådant taal går aff theres oförståndigheet, När en domare dömer effter sitt yttersta förstånd, och effter the skäl som honom föregiffuin warda, tå är han vthan skuld. Ther saken sedhan för en annan som mera förstånd haffuer och bättre bewijs framkommer, och warder sedhan annorledes dömd, thet skal han wel kunna lidha, Och thet är honom intet förnär. Men ther han förnummen worde at han för mutor och gåffuor, welde eller wenskap skul haffuer affsagdt en falsk dom, ther haffuer han fögho ähra inlagt medh.

När noghor twiffuelachtigh saak framkommer, ther man haffuer intet om scriffuit, huarken j Stadz eller landz lagh, ey heller är landz sedh, ther man må döma effter, Tå skal man höra godha mäns rådh, och döma effter sitt besta förstånd och samwett, at saken jw må åtskild warda, Ty så kräffuer Domarens embete, at han trettor åtskilia skal.

Ther saken är blind, ther skal man snarare wara til at hielpa honom som beclaghat warder, än honom som klaghar på androm. Then skal haffua båtanen som faran står. Then skal stå faran som båtanen och profiten haffuer, J alla saker skal domaren forst weta huadh nampn saken skal giffuas, om thet Edzöre, Tiuffuerij. Såramål medh wilia, eller huadh som helst thet skal reknas före, som giordt är, och sedhan skal ther dömas om effter som ärendet sigh begiffuit haffuer. Then wrenger Laghen som icke bliffuer widh hans mening som laghen giorde. Och ther är Rådz eedhen emoot, at man icke skal wrengia lagh om lagh. Jngen kan giffua androm storre rätt än han haffuer sielffuer, Så kan ey barnet erffua storre rätt än Fadren hadhe. Jngen kan giffua androm storre fullmacht än han sielff haffuer. Och thetta warj nu sagdt Domarom til een liten rettilse. Och bekenner man thet wel, at när man thenna Reglan effterfölia wil, som thet medh retta borde, warder sakören noghot mindre, doch bliffuer ock Gudz förtornelse teste mindre, och rett och skääl ibland then menigha man, bliffuer teste större, och ther ligger ock mera macht vppå.

Orät Sachöra Giör Jngen Herre Rijck. Menn Lagh och Räth ähr Herrans Prijss.

werld Om werldennes största Förwandlingar och Ålder

SEdan Adam och Heua, som skapte woro, at the skulle haffua leffuat til ewig tijdh, trädde ifrå Gudz ewigha, stadigha och oförgengeligha ord, wordo the dödhenom vndergiffne, förgengelighe och ostadighe, drijffuos ock så vtaff sitt fädernes land Paradijs, j thenna elenda och bedröffuadha werldena, ther ingen stadhigheet är, vthan all ting förgengeligh. Och såsom menniskian förwandlas j sin liffztijdh, ifrå barndomen til moghen ålder, och så til gammal ålder, ther liffuet jw moste endas medh, Så förwandlas ock werlden ifrå vngdomen til ålderdomen, men hwilkom hon ock endas moste. Therföre haffua monge förståndighe män ransakat ther effter, huru long werldennes ålder warda skulle, och haffua vpreknat hennes merkeligha förwandlingar, til thes hon nu på thet sidzsta är kommen til en gammal ålder, ther enden moste snart effterfölia. Och haffua monga meningar warit om werldennes ålder, hwilka icke kunna här så korteligha föregiffuas. Men een mening är, then ock best kommer öffuer eens medh Scrifftenne, at werldennes ålder ifrå begynnelsen til endan, skal wara sex tusend åår eller någhot mindre, och så skola all ting komma til roligheet. Och thet synes Gudh haffua giffuit ther med tilkenna, at han skickadhe sex arbetes daghar j wekonne, och then siunde skulle wara Hwilodagen, och j sex åår skulle Judarna bruka theras åker, thet siunde skulle wara hwiloåår, Så skulle ock werlden haffua sex tusende arbetes och bedröffuelse åår, och sedhan skulle hwila och een ewigh roligheet komma. Thenna meningen om werldennes ålder, är kommen ifrå then nampnkunnogha Gudz Propheten Elia, hwilken (j thet nästa) leffde mitt j werldennes ålder, han gaff sina Läriungar thet före, at werlden skulle stå j sex tusend åår, och så skulle hon få enda, Hans ord haffua Judarna när sigh in til thenna tijdh behållet, och j theras Böker vpteknat, Och äro så lydandes.

Sex tusende åår skal werlden stå, och ther effter skal hon förgåtz. Tw tusend ödhe. Tw tusend laghen. Tw tusend Christi tijdh.

Thet är, the första tw tusend åår, skulle wara vthan lagh och skickelighit Regement, in til thes Gudh begynte handla med Abraham, och gaff honom omskärelsen. Tw tusend åår lydde Laghen til, ther Lagh och Regemente vp kom, och thet waradhe in til Christum. Tw tusend åår skulle lydha Christo och hans Euangelio til, Men thet är een fast mening, at thet siette tusendet skal icke fulbordas, effter thet en deel aff siette daghen j wekonne, kom in til siunde daghen som war Hwilodaghen, och skulle tå effter Laghen Exo. 16. beredas thet Sabbathen eller Hwilodagen tilkom. Widh endan på fierde tusendet, bleff Christus korsfest, dödhat, vpxtodh aff dödha, och lät Euangelium vthgå j hela werldena, hwilket så vthransakas effter åratalet.

1656. Frå werldennes begynnelse til Noah flodh. 292. Frå flodhenne til Abraham föddes. 425. Frå Abrahams födhelse til Mose födhelse. 80. Frå Mosi födhelse til vthgången aff Egypten. 480. Ther ifrå til Salomos Tempel. 138. Frå Templet bygdes til Konung Joas. 291. Ther effter fördes Jeconias til Babel. 11. Ther effter förstördes Jerusalem. 70. Wahradhe thet Babiloniska fengelset. 191. Wahradhe the Persiers Monarchia. 7. Then store Alexander regeradhe. 146. Til Judam Machabeum. 127. The Machabeers regemente til Herodem. 30. Ther effter föddes Christus vnder Herode.

OCH så bleff Christus dödhat j sitt fierde och tretiyonde åår, någhot för än thet fierde tusendet endades. Och skal man thet icke vndra, at Christus kom förra än thet fierde tusendet war vthe, Ty Gudh hastar altijdh åt endan, för werldennes synd och ondsko skuld.

På thet eenfaldigt folk må thes bättre behålla werldennes förwandlingar oc ålder, Må hwart tusendet för sigh warda nempt aff then nampnkunnoghasta Persone eller ärende som ther vthi warit haffuer, Så må thet första tusendet kallas Adams tusend, Ther vthi vpkom synden och dödhen och thet första mandråpet. Then andra tusendet, Noah tusende, ther vthi förgicks then förra werlden genom flodena för syndennes skuld, Och effter flodhena medhan Noah än leffde kom werlden sigh före igen, och trädde strax ifrå Gudh til affgudhar. Thet tridie tusend är Abrahams tusend, Tå vthwalde Gudh Abraham och hans afffödho sigh til folk, gaff them lagh och retter, och stichtadhe bådhe andelighit och werldzlighit regemente ibland them. Thet fierde tusendet må kallas the fyra Monarchiers tusende, Ty tå skeedde förwandling ibland them, Först gick weldet eller regementet ifrå the Babilonier til the Persier, Så til the Greker, Sedan til the Romare. Thesse fyra Monarchier woro the första och nampnkunnogasta Förstadöme, som werlden hafft haffuer, och vnder all thessa Förstadömen, haffuer Gudz folk iemmerliga wordet plågat. Thet femte tusendet, är Christi tusende, tå kom han här til werldena, bleff pijnt och plåghat, och lät sitt Euangelium vthropat warda öffuer hela werlden. Thet siette tusendet ther werlden skal endas medh, är Antichristi tusende, Ty tå skulle Antichristus vpkomma aff Gudz tilstädelse, effter thet werlden icke hadhe sådana kärleek til sanningen och Christi Euangelium som henne boorde, Ty war hon werd få lögn och bedrägherij. Thetta ytersta tusendet skal icke fult warda, Ty Gudh hastar åt endan, för menniskionnes synd och ondsko skuld, som tå skal wara på thet högsta, therföre moste thet brista med werldenne, Och thet synes Christus ock mena ther medh at han sadhe, Matt. 24. Om the daghar icke wordo försteckte, tå worde intet kött saligt etc. Effter thet nu aff the ytersta werldennes tw tusend, är meer än femtonhundrat framlidhen, och thet ytersta tusendet skal icke bliffua fult. Så moste nu werlden wara j sina ytersta daghar. Och thet skal oss Christna wara til een tröst och hughnat, ther wij (effter Christi befalning) skole vplyffta wor hoffuud och wara glade, Ty wår förlosning är hardt när, och wij skole komma vthaff thetta elendet til wårt fädernes land igen. Och än tå oss icke bör ransaka effter dagh och stund, när Domen skal komma, Så hörer thet doch een Christen menniskia til, at hon skal ransaka ther effter huru werlden lidher, therföre satte ock Christus oss (vthan twiffuel icke förgeffues) någor tekn före Luc. 21. them han wil wij achta skole, Och straffade han Judarna som kunde achta himmelens tekn och tijdzens tekn, Matt. 16. Så äre wij ock straff werde, om wij så försumelige wara wille, at wij intet wille see oss om, och achta vppå huru tijden lijdher, Christus och Apostlanar, kalladhe then tijdh the predicade vthi, the ytersta daghanar, och thet är femtonhundrat åår sedhan, är nogh merkiandes, at tijdhen moste nu icke wara long, besynnerligha effter man seer för öghonen fulboordat wara, thet skee skulle för werldennes enda. Och Sathan som skulle effter Christi tilkommelse wara bunden j tusend åår. Apoca. 20. Haffuer nu meer än femhundrat åår, så löös warit, och så regerat, at Troon är vthsleckt och kerleken är förkolnat, som Christus sadhe skola skee, Och werlden synes nu j all stycke på thet högsta nu kommen wara, så at hon för ondsko och argheet skul, som man seer bådhe när vnga och gambla, icke skal kunna lenge ståndande bliffua, vthan hon moste nu snart genom eeld förgången warda, såsom then förra werlden j Noah tijdh förgecks genom watn, Och såsom Noah predicadhe j sin tijdh om thet förderff, som tå tilstundadhe, och förmanadhe folket ther medh til boot och bättring, Så bör thet ock nu skee, än tå at sådana intet warder achtat, Ty, som S. Petrus säger 2. Pet. 3. J ytersta daganar skola komma bespottare, som wandra effter sin eghen lusta, och säya, Hwar är nu thet löffte om hans tilkommelse? Som the wille säya, Här haffuer så lenge warit omtalat, at werlden skulle få en enda, doch bliffuer hon altijdh ståndandes, Thet är icke annat än itt löös taal, ther bliffuer intet aff, Och skola slå sigh til all wellust och säkerheet, och ingen ting fruchta, såsom thet skeedde j Noah tijdh. Men när the mena thet står som best, och säya, Nu är fridh och tryggheet på ferde, Så skal them itt hastigt förderff på komma, som S. Pau. säger 1. Thess. 5. Och tå skeer Gudz dags tilkommelse j hwilkom himlanar aff eeld förgåås skola, och elementen försmälta aff heta, Men nyia himlar och een nyy iord wentom wij effter hans löffte, ther rettferdigheet vthi boor, Ty thenne himmelen och thenna iorden, medh alt thet på henne är, är besmittat aff syndenne, therföre moste the ock vpbrännas, Men effter vpståndelsen kommer itt nyytt och heligt folk, thy höffues them ock en nyy himmel och een nyy iord, ther ingen synd, vthan all rettferdigheet vthi boor. Och så bliffua tå the ogudhachtige kastadhe vthi thet ytersta mörkret, ther the ingen hugnat eller tröst haffua skola aff något Gudz creatur, vthan ena ewigha plågho. Ther theras Matk (som Esaias säger Cap. 66.) skal aldrigh döö, Thet är theras onda samwet och ånger skal til ewigh tijdh agga och gnagha them, Och theras eeld skal aldrigh vthslokna, ther the skola pinas och plågas med, och the skola wara för alla Gudz weners öghon, een ewigh styggelse, ther ingen skal ömka eller warkunna sigh öffuer, Vthan alle skola gilla then doom och straff, som them öffuergåår. Men Gudh giffue oss sina nådh til at besinna thet rett är AMEN.

1558.

Om runskrift

Til att förstå Runescrifft, then i Suerighe brukades fordomdags, skal man förste veta, att ther vtinna är icke mer än sexton åthskilelighe boksteffer, och är thetta theras rette skick, som aff Kalender och Rimstaffuer nog märkias kan, ty the äro icke så ordinerade som the Latiniske litterer, vtan som her epter fölier.

Fyr f. Vr u. Thors þ. Aos o. Radher r. Kaguen k. Hagel h. Nodher n. Is i. Åårs a. Sool s. Thir t. Birkal b. Lagher l. Madher m. hengiande sool R.

f f. u v. þ th. o o. r r. k k. h h, ch eller gh. n n. i i. a a. s s. t t. b b. l l. m m. R z eller c.

Siu aff forschriffune bokstäffuor plegha stundom haffua en prick i sigh, och thå få the ena andra krafft, och äro thesse.

f' v consonans. u' y. þ' dh. k' g. i' e. t' d. b' p.

Stungen Fyr f' v conson. Stungen Vr u' y. stungen Thors þ' dh. stungen Kaguen k' g. stungen Jis i' e. stungen Thur t' d. stungen Birkal b' p.

Och skal man veta at h är stundom så gott som H. såsom hak'i'l hagel, abraham abraham. och stundom är thet så mächtigt, som ch eller gh. vt mi'htih mächtigh, t'ahar daghar. Så är och h och s tillhopa så godt som x, såsom lahs lax. Theslikes skal man och vetta, att r står opta vidh enden på orden, för er, såsom t'ahr dagher, fink'r finger. Hengiande sool är så godh som z eller c, såsom lauri'nRius Laurentcius. franR Frantz. k brukas för k och q kaþi'rina Katerina. f för v conson. t'af'it' Dauid.

Skal man ock veta, att i Runoskrifft haffuer man intet å. vtan a brukas för a och å, i' för ä och e. Huadh för ö brukas, veth man intet. u' för y. bu'

Teslikes är och besinnandes, att någhre flere figurer pläga vpteknas u runoskrifft, såsom thesse: Stupemadher X. Årlaghor X. Tuemadher X. belgtoors X. huilka doch äro mer abbreuiaturer, än rätte bokstaffuor, och sätties in i Kalender och Rimstaffuer för gyllene åretalet skul såsom contracter (?) settias til thet Latiniske abcetet (?). Ty såsom gyllene talet är til nitton så haffua the och nitton bokstaffuer i Runeskrifften på rimstaffuer, och äre thesse

f. u. þ. o. r. k. h. n. i. a. s. t. b. l. m. R. X. X. X.

Thesse epterste bokstaffuer pläga icke mykit brukas i Runaskrifften. Vtan X må brukas för dubbel M, och X för al. pläga och flera abbreuiaturer brukes. X för Me. X för Ar och annat, som siellfua skrifften medhgiffuer, när man thet achter.

Skal man och veta, att ther Capital bokstäffuer skola stå i Runeskrifft, ther settias & och bliffua så alle bookstäuor lika stora, och ther versal är sätties X och två prickar emellan huart ord i skrifftenne. Somlige säija att w skall vara v i thenne skrifftena, och i' o. Jis vorder stundom på stenar så stungen X, så att ther är itt diupt holl mitt vthi.

Anteckningar om städer och kyrkliga institutioner i Sverige

Nampnkunoga Städhr i Swerige.

Stokholm, och ther haffuer aff ålder warit en soknakyrkia och tw clöster, Swartmunke och Gråmunke. Ther till Sancti Johannis hws, medh nogra bröder Johanniter, Helgeandz hws medh siwkastughu, och vtan för stadhen på Nörrmalm S:ta Clare clöster medh nunnor, och St. Georgii Capal medh Hospitale för spetalst folk. St. Jakob kyrkie war ther ock.

Vpsala, ther er Erchebiscop sätet medh domkyrkio, itt Gråmunke closter, och tre soknakyrkior.

Westeråårs, ther är domkyrkia, och ther war itt Swartmunkecloster, och twå soknakyrkior.

Köping haffuer ena Soknakyrkio.

Arboga haffuer twå Soknakyrkior och itt Gråmunk closter.

Örebro hade twå Soknakyrkior och itt Carmelite closter.

Skara, och ther är domkyrkio, och wore ther two clöster, Swartmunke och Gråmunke.

Lydheköping haffuer en soknakyrkio.

Lödhesö thet gambla, haffwer Soknakyrkio, och Gråmunke clöster.

Nya Lödhesö haffwer ena Soknekyrkio.

Jeneköping haffuer ena Soknakyrkio, och ther war itt Gråmunke closter.

Wadzstena haffuer ena soknakyrkio och itt S:te Brigitte clöster medh munkar och nunnor, thet första och yppersta aff thet ordanet.

Scheninge hade twå soknekyrkior och itt Swartmunka clöster, och itt S:ta Ingridis closter medh nunor.

Linköping, och ther är domkyrkia, och en sokna kyrkia med ett Gråmunkecloster.

Söderköping haffwer twå soknakyrkior, och ther war itt Gråmunke clöster och itt Helga andz hws vtan för staden medh ordans bröder och siukustughu.

Westerwijk haffuer ena soknakyrkio.

Calmar haffuer ena soknakyrkio, och itt Swartmunka clöster.

Wexiö haffuer ena domkyrkio och Gråmunke closter.

Nörköping haffuer twå soknekyrkior.

Nyköping haffuer twå soknekyrkior och itt Gråmunke clöster.

Strengnes haffuer ena domkyrkie, och ther war itt Swartmunke clöster.

Sichtuna hade fyra soknakyrkior och itt Swartmunka clöster.

Gäffle haffuer ena soknakyrkie.

I Finladh.

Rauma haffuer ena soknekyrkio och itt Gråmunk closter

Åbo, ther är en domkyrkio, och ther war itt Swartmunk closter.

Wiborg haffuer ena soknekyrkio, och ther waro tua clöster Swartmunke och Gråmunker.

Itt Ste Brigitte clöster är i Nådhendal icke långt i frå Åbo.

Clöster i Swerige vtan Städer.

I Husaby i Dalerne Bernardiner bröder.

Skoogh Bernardiner Nunor.

Eskilstuna Johanniter.

Jwleta i Södermanland, Bernardiner.

Risaberga, Bernardiner Nunor.

Warnheem i Westergötland, Bernardiner.

Gudheem, Bernardiner Nunor.

Aluastra, Bernardiner.

Nydal, Bernardiner.

Wreta, Bernardiner Nunor.

Askeby, Bernardiner Nunor.

Cronobek, Johanniter.

Mariafridh, Carthusier.

Crocheek, Gråmunkar.

Rumelabodha, Antoniter.

Prestageld i Schwerige.

I Vpsala sticht 200, Linköping widh 200, Skaara 100 nogot mer, Strengnes 100, eller nogot mindre. Wästerås widh 60 eller 70, Wexiö widh 30, Åbo 100 eller nogoth mer.

I Swerige äre inge faste städer vtan Stokholm, Calmar, Lödese och Wiborgh.